Jag och Sippan skall snart dra oss mot tåget och vidare därefter. Fördelar med dessa helger är att jag kommer ännu närmare min hund. Hon är en fröjd att gå med i stan, fått in en bra passivitet medan vi väntar på nästa transportmedel eller rent av står stilla i centralhuset. Hon berörs inte av folkskaran eller att vi måste jogg/pwa genom stan för att hinna till tåget hem. Det är lyx! Där jag går går hon. Tyvärr möter vi människor med icke hundvett. De kan skrika, springa, stampa eller rent av bestämma sig för att prata med Sippan och sedan bete sig som nollor. Fördelen är att de flesta man möter gående flyttar sig en bit och Sippan slipper få deras väska dängd in i kroppen, men nu sa jag bara nästan alla ;).
En tjej bestämde sig för att prata som en pipig mus med Sippan när hon somnat på bussen hem igår, irriterande tyckte Sippan, jag bad henne vara tyst efter kanske 10 minuter och min fina kunde stänga sina kanelögon i ro. Vad är det med människor egentligen? Alla har väl inte fördelen med en hundig uppväxt.
Vår granne, 2 barn av utländsk härkomomst är jätterädd för hundar. Han sprang på vår innegård med tvättstugans rullvagn och när han ser mig väljer han att sprins mot mig, putta vagnen åt mitt håll och sedan springa mot sin dörr. Jag vill inte vara otrevlig men berättar fint att hunden kan bli rädd och det bästa man kan göra är att inte springa alls på det sättet. Hand ögon ville nog döda mig i det läget, hans mamma log dock nöjt, jag slipper få en vagn och en springande unge efter min hund. (Sippan är dock väldigt van, har man växt upp här så ;) Sebbe däremot Älskar alla barn och vill mer än gärna ge dem en fet köss och leka lite)
Inlägget blev rätt långt ändå.
Nu ska vi bege oss mot staden där man aldrig vet vad man möter, rätt kul faktiskt! :)