Vad händer och vad har hänt det senaste - bloggen kanske samarbetar med mig denna gång, låt oss se.
Vi börjar med lite underrubriker för att få lite struktur på det hela; Lydnad: Elits lydnad går mycket bra. Han håller en fin position och har ett mycket fint sättande, arbetar på att hålla kvar koncentrationen med lite mer krav, kontakt har grabben så det inte är klokt. Låter honom söka position själv, väldigt bra sätt att träna på. Belöningar i form av godis, kampdutt, boll funkar mycket bra! Även min belöning i form av beröring och röst. Dagens pass var mycket bra tillsammans med syrran Xtra, fantastiska att träna tillsammans, kan knappt tro att dem är SJU månader endast. Spåret: Suger spåret som en igel, perfekt tempo, mycket intresserad av apporterna, galet fin av och på knapp, ingen hets innan, hur har jag lyckats med detta? TACK SIPPAN MIN LÄROMÄSTARE! <3 Sippan: Vi tar dagarna som dem kommer, senaste har hon varit mycket piggare än tidigare vilket göt mig glad. Smålydnad, lite uppletande skick och mycket mys. Fått ny info kring anaplasman och detta skall testas (Tack Metha). Sippan har precis gått kvällis med Luna och Orca, mycket trevligt och en nöjd matte efter kilometer i benen tillsammans med grådingen, varit så saknat. I övrigt: Sippan och Liten har ju fått två nya "kompisar" då jag blivit tillsammans med en tjej som har, skratta ni, flexi-dogs. Det är en upplevelse i sig. Elit är väldigt snäll, håller ett fint kroppsspråk. Sippan får gå med på promenader - känner att behovet att ha dem tillsammans inne inte är av något behov alls. Sippan finner sig fint med att få en egen plats. Det finns en del osäkerheter i dem andra hundarna vilket gör att faktiskt Elit får chansen att vara bra. Klart han är intresserad, fantastiska hund, det går att jobba på men än en gång måste jag belysa aveln för småhundar, - WHY?! Varföööööör går man inte mer på egenskaper? Det finns så mycket rädslor i många av dem (inte alla över en kant) men varför inte strukturera upp aveln? MÅÅÅÅÅNGA småhundar som istället för att vara små, varit stora - hade inte levt idag. Sorry to say! Avel avel gottfolk... (Såklart ägare också, men MYCKET avel) Ikväll är jag nöjd, Sippan och Liten är trötta efter två dagars sällskap med mini vovvar, Elit har spårat och tränat lydnad ikväll och Sippan som sagt gått kvällslångis med fint sällskap, jag tittar på dem och njuter, är allmänt lycklig. Inte nog med att hundarna delar födelsedag (sjukt nog) så delar dem hormontillfällen också. Elits skalle väller just nu av tonårshormoner, det skall skällas, undersökas, vara läbbigt, vara cool, vara mjuk - allt på en och samma gång. Det där med hundmöte är inte Elitens specialare just nu, - jag räds inte, det fixas rätt lätt så fort unge mannen sansat sig i hormonsvallet han befinner sig i. Jag som matte håller mig lugn, - förutom när han klampar lite väl på nerverna (klart han skall ha tillsägelser) överlag är han min fina mjuka kille. Snäll som attan.
Sippan då, löpet är på G och med anaplasman är det inte en hit. Min bamsefina hund med muskler på hela kroppen ser ut som en sparris, kräver som en gurka (nada) och blir rätt lätt trött. Jag måste dock jobba med skallen så hon håller sig i kragen och inte sväller över i PMS känslor. Hundarna har verkligen tajmat denna process - Ska man skratta eller gråta? - Det går över, andas och räknar till tio eller trettio. Annars har helgen varit helt i lurvarnas tecken, precis som jag älskar det. Inget dåligt samvete alls. Elit fick följa med på hunddagisets invigning idag, trots hormonsvall gick det bra. Vi är glada att hundmöjligheterna utvecklas i vår närhet. Fantastiska hundliv. <3 Veckan som kommer innebär en hel del träning för lillemannen. Staden, lydnad, spår och passivitet står på agendan. Sippan får köra godisrutor, rutan, lite lydnad och lalla med mig på 25 minutare. Inatt somnar två nöjda hedeforsare - ingen är gladare än deras matte när dem andas ut djupt mot halsen. Inläggen hamnar lite vid sidan av, dagarna går för fort men är inte händelsefattiga. Idag har hundarna börjat med vila. Fantastiskt sa dem och djupt sov dem också. Nöjd matte som ser på sina små - njuta av ro. Vi tränar och går en hel del med Frida just nu. Sippan får gå med på kvällisarna och aktiveras med godisrutor och lite lydnad. Helt okej säger hon och vi håller det på den nivån just nu. Att mysa är Sippans specialare och det passar mig också. Varje ledig stund vi har i soffan myser vi. Träna i stan går perfekt! Fika också. Underbar passivitet. Elit har fått prova på draget ikväll. Han kommer bli en stjärna även här. All text jag skrivit för inlägget försvann på något konstigt vänster, det kommer snart ett nytt inlägg, man tappar liksom suget när man skrivit en halvtimme och texten helt plötsligt är borta.
Idag när jag tänker tillbaka till förra året samma tid inser jag hur fort tiden faktiskt går. Jag har snart varit utan Sebbe i 365 dagar, dagar av både sorg och skratt. Vissa dagar hinner jag inte tänka på honom en länge period medan andra dagar bara fylls av tårar. Inte konstigt, han var fantastisk. För ett år sedan vid denna tidpunkt satt jag dagar/nätter på google. Jag satte ihop alla möjliga diagnoser och analyserade varje steg han tog. Det var oändliga samtal med min partner om att det kunde kanske vara så, eller så, eller så. Hon var snäll och lyssnade varje sekund, vad skulle hon göra, jag kunde inte släppa det. Det gicks hos veterinär och veterinär, jag pratade med tusen hundmänniskor av olika slag. Sippans hundmötesfas löstes upp ungefär nu och jag behövde inte längre kasta mig i famnen på den jag levde med när jag kom hem i frustration, tårar och ångest pågrund av alla småhundar vars ägare har noll koll. (Tiden med dessa var faktiskt så förädande att jag fasade för att gå ut med min egna hund, tänk det... Fruktansvärt.) Jag slutade inte kolla Sebbes beteende och varje dag gick i princip ut på att se hurvisa hans nos svullnat eller om den blödde. Utsätta honom för lite utmaning för att se om det blev någon påverkan. Vi la i denna perioden ner vårt drag och vår lydnad till min stora besvikelse, han älskade det. Jag med.
|