Idag när jag tänker tillbaka till förra året samma tid inser jag hur fort tiden faktiskt går. Jag har snart varit utan Sebbe i 365 dagar, dagar av både sorg och skratt. Vissa dagar hinner jag inte tänka på honom en länge period medan andra dagar bara fylls av tårar. Inte konstigt, han var fantastisk.
För ett år sedan vid denna tidpunkt satt jag dagar/nätter på google. Jag satte ihop alla möjliga diagnoser och analyserade varje steg han tog. Det var oändliga samtal med min partner om att det kunde kanske vara så, eller så, eller så. Hon var snäll och lyssnade varje sekund, vad skulle hon göra, jag kunde inte släppa det.
Det gicks hos veterinär och veterinär, jag pratade med tusen hundmänniskor av olika slag.
Sippans hundmötesfas löstes upp ungefär nu och jag behövde inte längre kasta mig i famnen på den jag levde med när jag kom hem i frustration, tårar och ångest pågrund av alla småhundar vars ägare har noll koll. (Tiden med dessa var faktiskt så förädande att jag fasade för att gå ut med min egna hund, tänk det... Fruktansvärt.)
Jag slutade inte kolla Sebbes beteende och varje dag gick i princip ut på att se hurvisa hans nos svullnat eller om den blödde. Utsätta honom för lite utmaning för att se om det blev någon påverkan. Vi la i denna perioden ner vårt drag och vår lydnad till min stora besvikelse, han älskade det. Jag med.
För ett år sedan vid denna tidpunkt satt jag dagar/nätter på google. Jag satte ihop alla möjliga diagnoser och analyserade varje steg han tog. Det var oändliga samtal med min partner om att det kunde kanske vara så, eller så, eller så. Hon var snäll och lyssnade varje sekund, vad skulle hon göra, jag kunde inte släppa det.
Det gicks hos veterinär och veterinär, jag pratade med tusen hundmänniskor av olika slag.
Sippans hundmötesfas löstes upp ungefär nu och jag behövde inte längre kasta mig i famnen på den jag levde med när jag kom hem i frustration, tårar och ångest pågrund av alla småhundar vars ägare har noll koll. (Tiden med dessa var faktiskt så förädande att jag fasade för att gå ut med min egna hund, tänk det... Fruktansvärt.)
Jag slutade inte kolla Sebbes beteende och varje dag gick i princip ut på att se hurvisa hans nos svullnat eller om den blödde. Utsätta honom för lite utmaning för att se om det blev någon påverkan. Vi la i denna perioden ner vårt drag och vår lydnad till min stora besvikelse, han älskade det. Jag med.
Alltså, för ungefär ett år sedan gick vi genom den största tjockaste dimma man kan tänka sig. Jag var rastlös till tusen. Två hundar som egentligen krävde cirkus 4 mil dagligen till att bara ha en som står frågande om vad som skall göras. Att komma hem till någon som säger, "han har legat där hela tiden och sovit", det gör ont. Vi gjorde verkligen allt, allt för ett år sedan för att lyckas. Jag lyckades vinna över småhundsfolket. Det gör mig glad. (Som vanligt, inte alla över en kam) Och hur ser det ut idag? Mycket förändras, som ni vet så klarade inte Sebbe sig och jag fick ta farväl en natt i piskande regn på rutan, ja, det var faktiskt så. Helt filmaktigt och väldigt vackert på en lila filt som fortfarande ligger i min garderob med vita strån på. Jag är inte längre i samma förhållande men vi är vänner, jag vet vart hon finns och behöver jag dela någon som helst av mina hundfunderingar, frustrationer eller rent av bara prata, hon är där. Det är väl så det ska vara? Och sen det allra bästa som hänt.. Elit. Vad mer kan man säga? Herregud vad saker förändras på ett år. Jag, Sippan och Eliten. Det är så det ska vara. Alltid. |