Många skriver om sin första hund. Jag har ju också haft en första hund, såklart.. Och han är värd att nämna.
Jag och min bror trillade över annonsen i den lokala tidningen. Blandrasvalpar 4K. Vi ringde utan att mamma visste om det. Åkte dit, flera gånger i veckan faktiskt. Kullen var en blandning av 4 olika raser och det fanns 2 goldenaktiga, 2 labbeaktiga, 1 som såg ut som en beagel och så min Simon.
Simon var den lataste, den som åt mest, sov mest. Han brydde sig inte så mycket om att käfta med sina syskon och älskade att mysa, speciellt att bli buren. Vi tingade honom, tjatade på mamma, fick ihop pengarna och sen kom dagen då jag skulle få hämta honom. Inte ville han gå.. Jag bar honom från min pappa, ner till min mamma.. för er som vet är det en rätt bra bit, eller det var det. Svettig i början på juni. Möttes av två glada syskon som vad överlyckliga för nytillskottet.
Simon var en BRA första hund. Han var aldrig elak. En riktig familjehund. La sig i varje hundmöte, vilket kunde bli tröttsamt på joggingturer ;). Nackdelen var att när skolan började band han upp sig vid mamma mer än oss. Hon var hans allt. En gång hoppade han ur mitt fönster här när jag flyttat hemifrån bara för att få springa hem till henne.
Min mamma är som många vet, hörselskadad. (Ja, vi tecknar).. Och Simon var perfekt hund, som om han blev en assistanshund. När katten satte sig på fönsterkanten och rutan var öppen sprang han och hämtade mamma, samma sak om det knackade på dörren.
Simon dog tyvärr väldigt tidigt. I år skulle han fyllt 12. Han fick enorma öronproblem och led fruktansvärt av detta. Hade jag med dagens kunskap vetat hade jag satt in kortison, han var ingen brukshund, ingen tävlingshund - sällskapshund. (Inget ont mot er som kortisonbehandlar.. Men det tar ut sin del..)
Jag är tacksam för att jag fick en snäll första hund. Trots hans snällhet har det inneburit sönderbitna koppel, sopor över hela golvet, rymningar och bus ;).. Som det ska vara.
Jag och min bror trillade över annonsen i den lokala tidningen. Blandrasvalpar 4K. Vi ringde utan att mamma visste om det. Åkte dit, flera gånger i veckan faktiskt. Kullen var en blandning av 4 olika raser och det fanns 2 goldenaktiga, 2 labbeaktiga, 1 som såg ut som en beagel och så min Simon.
Simon var den lataste, den som åt mest, sov mest. Han brydde sig inte så mycket om att käfta med sina syskon och älskade att mysa, speciellt att bli buren. Vi tingade honom, tjatade på mamma, fick ihop pengarna och sen kom dagen då jag skulle få hämta honom. Inte ville han gå.. Jag bar honom från min pappa, ner till min mamma.. för er som vet är det en rätt bra bit, eller det var det. Svettig i början på juni. Möttes av två glada syskon som vad överlyckliga för nytillskottet.
Simon var en BRA första hund. Han var aldrig elak. En riktig familjehund. La sig i varje hundmöte, vilket kunde bli tröttsamt på joggingturer ;). Nackdelen var att när skolan började band han upp sig vid mamma mer än oss. Hon var hans allt. En gång hoppade han ur mitt fönster här när jag flyttat hemifrån bara för att få springa hem till henne.
Min mamma är som många vet, hörselskadad. (Ja, vi tecknar).. Och Simon var perfekt hund, som om han blev en assistanshund. När katten satte sig på fönsterkanten och rutan var öppen sprang han och hämtade mamma, samma sak om det knackade på dörren.
Simon dog tyvärr väldigt tidigt. I år skulle han fyllt 12. Han fick enorma öronproblem och led fruktansvärt av detta. Hade jag med dagens kunskap vetat hade jag satt in kortison, han var ingen brukshund, ingen tävlingshund - sällskapshund. (Inget ont mot er som kortisonbehandlar.. Men det tar ut sin del..)
Jag är tacksam för att jag fick en snäll första hund. Trots hans snällhet har det inneburit sönderbitna koppel, sopor över hela golvet, rymningar och bus ;).. Som det ska vara.