Började rasta Jacob för flera månader sedan. I början var jag rätt skeptisk, han visade din glädje och var alltid snäll, jag var dock rädd att komma i situation där jag skulle tvingas lyfta honom och han snabbt skulle klippa tag i mig. JA! Man kan vara rädd för söta små hundar, de kan agera snabbt som vesslor. ;)
Hursom, jag och Jacob har byggt en fantastisk relation.. jag litar på honom i alla lägen och kan när som lyfta honom från marken. Han älskar mig lika mycket tillbaka och vi har kommit riktigt långt på hans träning. (Han är inte alls en bjäbbig hund, värt att nämna)
Hans matte är äldre och ligger nu på sjukhus, därför är Jacob hemma med oss och tro det eller ej.. Hundarna funkar fantastiskt! Sippan har aldrig varit så respektingivande som när vi promenerar tillsammans. Inget bus, inte alls något trams. De funkar som handen i perfekt handske... (Ja jag är överlycklig)
Och jag kan hålla med min Sippan om att små flexifluff kan vara usch och fy då många ägare inte alls bryr sig om deras beteende vid möte. (Bjäbb, sprätt sprätt, mer bjäbb, spända och kaxiga och en ägare som flinar i 10 m flexi)
Nåväl, idag skiter Sippan i dessa också, men jag förstår henne till punkt och pricka!
Klart som satan i gatan att jag är överlycklig! Inte bara för att jag tränar på min egna rädsla, jag skulle hellre klappa den största hunden i världen än en rädd chihuahua, men att jag och Sippan nått vårt största mål. "Alla hundar är okej". Klappar mig själv på huvudet och ser att jag har världens bästa hund, som kommer bli världens bästa förebild... För vi har verkligen inget stort problem längre - det är breathtaking.