Jag har gått genom instagramfliken på min mobil. (Mobilen säger att mobilen är full, måste rensa)
Det vill säga har jag gått genom allt. jag sitter här med hög puls. Skakiga knän, ett uppgivet hjärta som baa tickar.. Kan man kalla det ångest? Jag har inte insett förändringen i livet sedan Sebbe försvann. Vad hände med all parkour? All assistansträning såsom öppna, stänga, släcka, tända? Vad hände med min hund?! Och varför skulle det gå så fort?
Jag levde med honom inpå 24/7. Vi har varit från varandra 5 dagar under hela hans tid. Sen en dag från instanstans blir han sjuk. Eller var han sjuk från början? När började han dämpas ännu mer? Att han var en mjuk och fin hund, lugn och stabil i nästan alla lägen kom ju rätt fort. Kanske var han inte frisk redan då?
Klart han hade veckor då han var galen och jag ville slita av mig håret.. men här snackar vi veckor. Med Sippan hade jag år.. Jag har så mycket ilska i kroppen. Speciellt när det kommer till avel och hälsotester. Helt onödig ilska egentligen men hela skiten tog ifrån mig en så stor bit av mig själv, helt förlorad.
Detta inlägget är snurrigt. Jag vet. Lika snurrigt som mitt huvud när jag tänker på allt detta.
Jag går hursom genom min instagram och ser hur många bilder det finns på mig och honom. Säkert 100 mer än vad jag har på mig och Sippan, tragiskt nog.
Jag kan se vårt band. Jag kan se det. Och det brister i hela mig. Jag vill skrika, vara tyst, gråta, hålla käft, springa, sova, sitta på en och samma gång.
Jag ser på instagram filmerna hur han rör sig och för sig. Och jag vet exakt hur det hade känts om mina fingrar rörde honom. Som om de kan varenda muskel av hans kropp. Hur hans tass kändes mot fingertopparna eller hur det studsades och pratades när maten skulle fram.
Nu är det tyst. Sippan är tyst. Jag har återgått till rutinen innan honom. Som om han aldrig funnits....
Det är faktiskt så det känns, fanns han någongång? Det gick så fort.. För fort för både hjärna och hjärta att hänga med.
Jag ser alla fina huskys överallt. Instagram, facebook.. Ibland vill jag radera dem allihop. Inget ont mot någon ägare, ibland blir det bara för mycket. Jag hatar dessutom när någon skriver att det eller det eller det inte går med en husky. Det gör det visst. Allt går.
Satan i gatan vad jag saknar honom. Pulsen börjar återta normalitet och jag skall ta en runda med Sippan för lite extra luft. Bloggen kan vara riktigt bra, en vägg att kasta känsla på.
Men jag ljuger om jag säger att jag inte saknar förut. Just nu önskar jag mig Harrys trollspö, jag hade uträttat magi i vitt.. Lika vitt som din päls.