Mina hundar idag vet mycket väl vad ett NEJ är. Speciellt Sippan. När ett Nej kommer från matte idag, då är det NEJ.
Det har aldrig betingats med varesig slag eller ryck, det har bara varit en bestämd energi, att nu jädrar är det NEJ.
Jag är sådan som visserligen kan vara tjatig. Provat deras sätt att vara och sett hur mycket de försöker innan jag får ur mig det där NEJ ordet.
Jag kan förstå vad instruktören menade. Det kan bli nejnejnejnej, eller att man använder hundens namn på en negativ betoning eller ett tjatigt vis. Man skall tänka över hur man brukar det och veta vad man vill få fram i sin betoning på ordet. Just nu funkar vårt "nej, låt den vara" perfekt i hundmöten. Med Sippe. Vårt nej sitter...