Har länge tänkt skriva ett inlägg om Sippans sätt att anpassa sig till miljöer och saker som kan ske. Tillexempel: Jag behöver aldrig vara rädd när jag går på kvällen. Aldrig. Jag har aldrig varit det med Sippan. Det finns både nackdelar och fördelar med detta, hon frågar aldrig matte - hon litar till sig själv. Sippan VET när man skall reagera på människor och hon gör alltid rätt i situationerna. Hon skannar människor och vet med sig om det ska föra obehag för oss ute. Hon kan ställa människor som varit obehagliga, backar inte en meter men kan även lägga av när situationen är "normal". Det vill säga - jag kan gå med henne vilken tid på dygnet som helst utan att vara rädd. Hon skulle aldrig låta det hända mig något, såfall dör hon hellre på kuppen. (Hon är inte mörker känslig någonstans och har aldrig varit, aldrig backat i hörne)
Hade denna situationen härromdagen, vi gick och slängde sopor i det större soprummet och Sippan älskar att vandra där inne bland alla olika lådor, perfekt! Sen en tur på strandpromenaden, hundarnas väg här där vi bor. Såklart får hon sniffa det mesta, vi är de sista på banan.. och det går upp för mig att jag aldrig varit rädd med henne. Vägen är mörk och säkert en skräck för många tjejer. Inte för mig. Inte med min snyggvovve.
Hade denna situationen härromdagen, vi gick och slängde sopor i det större soprummet och Sippan älskar att vandra där inne bland alla olika lådor, perfekt! Sen en tur på strandpromenaden, hundarnas väg här där vi bor. Såklart får hon sniffa det mesta, vi är de sista på banan.. och det går upp för mig att jag aldrig varit rädd med henne. Vägen är mörk och säkert en skräck för många tjejer. Inte för mig. Inte med min snyggvovve.
Just nu smäller det mycket ute, det blir korta turer och halkan har ännu inte lagt sig, gräset är fruset och Sippan vill mer än gärna springa. Vill inte att hon springer på grusigt underlag med tanke på tassarna så vi får helt enkelt vänta och roa oss med promenad och hjärnaktivering. Hon verkar nöjd.