Igår fick sippan uppletande, 3 st föremål. Gick lite väl fort. Börjar gilla belöningen efteråt och sticker gärna ut igen för nästa sök. Visste att min "milen" promenad var planerad för kvällen och vad fan tänkte jag, jag tar med hunden. Jag visste att det skulle bli en del möten, jag visste att regnet skulle hålla Sippan bredvid matte också. och visst blev det hundmöten. På nästan alla av dem så skällde hundarna på sippan, eller var intresserade av henne. Och visst gick det bra, riktigt bra. En man hade ställt sig i mörkret med sin hund som flög ut mot Sippan, jag blev rädd som en gris och Sippan kollade genast läget. Detta gick svinbra. Såg till och med ut som om det var en grå schäfer. tackar gubben för att han snällt pratade med sin hund så jag kunde passera och träna min. Alla möten gick faktiskt jättebra och hon släpper det väldigt fort efteråt.
Jag har ju som sagt problem med mig själv här i Centrum, blir nervös och svettig. Sippan blir stissig och så fort vi kommit ut är det som om ett lugn läggs över oss och Sippan coolar ner med sin matte.
Kanske borde gå och bli hypnotiserad? För vad ÄR det värsta som kan hända?
Jo, att jag glider igen, tappar brallor och landar i buskarna med min dåre läggande på mig.
Det är där det grundar sig. Min hund är inte elak. Inte alls. Hon gillar bara inte deras sätt att vara.
Och hennes matte gillar inte sitt sätt att vara.
Tur jag har Elisabeth, tur jag har Alicia. <3
Och stor tur att jag har Angelica som peppar som en gris när vi möter hundar ute så att min puls ligger på normalläge under milen promenaderna.
Ni vet, det mesta ligger hos en själv. Man måste bara ta kritiken, bearbeta